Tänk om diskussioner och larmrapporter kring hälso- och miljörisker eller klimathot förbjöds i avsaknad av säkra bevis. Ett sådant samhälle skulle knappast utvecklas i positiv riktning. Trots detta hörs ibland röster från en del humanister att kristendomen, liksom andra religioner, inte bör ges offentligt utrymme. Men kristendomens agenda är just en larmrapport om människans förhållande till Gud, och att det finns en väg, Jesus Kristus, att få det upprättat. Som kristna anser vi att det finns goda förnuftsmässiga skäl att tro på detta budskap. Ingen människa kan dock bevisa att hans livsåskådning är sann med logiska argument. Inte heller vi, eftersom kristen tro ytterst bygger på en uppenbarelse. Ska avsaknaden av absoluta bevis vara ett skäl till att tron inte ges offentligt utrymme?
Nej, religionen måste ges en offentlig roll, men vilken? För att besvara denna fråga är det viktigt att skilja mellan statens och samhällets relation till religion. Ingen religion kan ha anspråk att styra en statsbildning i den meningen att stat och religion sammanvävs så att människor tvingas anamma eller förhindras att överge en viss trosuppfattning. Men det betyder inte att lagstiftning inte är trosrelaterad. Ytterst vilar varje statsbildning på en värdegrund, som baseras på trosuppfattningar, såsom ateism eller kristendom. I ett demokratiskt samhälle är det medborgarna som tillsammans bestämmer värdegrunden.
En kristen värdegrund motsäger på intet sätt religionens frihet från staten, eftersom de grundläggande kristna moraliska värderingarna kan härröras från gyllene regeln att behandla andra människor såsom man själv vill bli behandlad. Kristendomen utgår från att objektiva moraliska värden existerar och att Gud hos alla människor har lagt ner en uppfattning om rätt och fel. Det är därför möjligt att verka för en värdegrund baserad på, enligt vår mening, kristna värderingar, oavsett om man anser att dessa är givna av Gud eller ej. Även personer som inte tror på objektiva moraliska värden måste ju definiera etiska normer för att ett samhälle ska fungera.
Visserligen har religioner ofta bidragit till konflikter runt om i världen. Men just därför är värdegrunden så viktig, så att övergrepp i religionens namn hanteras inom ramen för en lagstiftning som inrymmer respekt för andra människors åsiktsfrihet. Att eliminera religionen från den offentliga arenan är knappast en lösning. Tvärtom, samhällsystem baserade på ateistiska filosofier har under 1900-talet varit genomsyrade av kontrollbehov och bidragit till stora förbrytelser mot mänskligheten.
I ett samhälle där religionen förpassas till den privata sfären sätter i praktiken ett ateistiskt synsätt dagordningen. Vi anser i stället att en troendes uppfattning, liksom alla andras i ett demokratiskt samhälle, bör bli bemött med argument och inte, som ofta sker, diskvalificeras eftersom den kommer från en troende person, speciellt om man beaktar vad som står på spel. Om kristendomen är sann är den mycket mer än ett privat behov av tröst och meditation. Nej, i så fall har vårt gensvar till dess budskap även konsekvenser efter döden.
Därför kan ingen kräva hörandefrihet från religiösa budskap, så länge frihet finns att stänga av teven, avlägsna sig från det offentliga mötet osv. Annars kan mitt krav på hörandefrihet leda till att andra människor inte nås av ett budskap som skulle ha haft stor betydelse för dem, alltså ett handlande som strider mot den gyllene regeln.
Ola Hössjer, professor i matematisk statistik
Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent
Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare
Ivar Gustafsson, docent i matematik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar