Stefan Gustavsson skriver på SEA:s hemsida:
"Sverige är känt för sin samförståndsanda. Vi söker kompromisserna, den minsta gemensamma nämnaren, smörjmedlet som gör att friktionen inte märks … Som nattfjärilar flockas runt en lampa, tenderar vi att gravitera i riktning mot majoritetens uppfattning. På många sätt har detta förhållningssätt tjänat oss väl och skapat ett land med förhållandevis få konflikter och oroshärdar.
Baksidan är att det också skapat ett stort mått av underdånighet gentemot makten och majoriteten. Som folk har vi en lång historia av underordning: vi har underordnat oss kungen, statskyrkan, det statsbärande partiet … Vi saknar i hög grad den attityd som t ex amerikaner tar för självklar: I have the right to my opinion. Jag har rätt till min egen åsikt.
Inte minst gäller detta synen på religion. Från Uppsala mötes beslut 1593 och under 400 år framåt hade vi statskyrka; alla svenska medborgare måste tillhöra Svenska Kyrkan. Mellan 1726 och 1858 gällde dessutom konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det är först från 1 januari 1952 som full religionsfrihet råder i Sverige. Då först kunde svenska medborgare gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i något nytt samfund!
Idag är statskyrkan som väl är avskaffad, enhetskulturen på många områden uppbruten och Sverige ett allt mer pluralistiskt samhälle. Men samtidigt finns det starka tendenser att på livsåskådningens område införa en ny enhetskultur, en ny statsreligion: istället för evangelisk-luthersk tro en sekulär livsåskådning som alla förväntas underordna sig."
Läs mer>>
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar