Svenska Journalen skriver om Ken Wennerholm:"Med en pappa som var ansvarig för blåsorkestern i Frälsis och en mamma som spelade fiol var det kanske inte så konstigt att han blev musiker. Även om han då tyckte att det var en ganska jobbig period är han i dag glad över arvet han har fått med sig.
- Som tolvåring var det inte så roligt att dra på sig uniformen och marschera på gatorna med en blåsorkester. Att stå på torget och spela med vetskapen att det när som helst kan gå förbi en klasskamrat. Jag tryckte ner skärmmössan så långt det gick, tittade ner i marken och bad till Gud att ingen skulle känna igen mig.
Samtidigt var han stolt över att kunna spela. Han säger att kyrkan var en ovärderlig skola för att lära sig uppträda inför andra. Dessutom blev musiken - och även sporten - ett sätt för honom att hävda sig. Pappa Uno var nämligen inte bara musiker inom Frälsningsarmén, utan också bandyspelare och så småningom förbundskapten för landslaget."
Läs mer>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar