Intoleransens nya ansikte

Individer av arten Homo sapiens har samma absoluta och okränkbara värde. Alla människor har därför grundläggande rättigheter, som bekräftas och stadgas på nytt i internationella deklarationer och ofta också i nationell lagstiftning.

FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter talar om var människas inneboende värdighet, inherent dignity. Det betyder inte att andra arter saknar värde, men människan har det helt och fullt oavsett hur hon beter sig eller mår. Vi människor har därför rätt till
respekt. Vi har också en motsvarande skyldighet att behandla andra med samma respekt.

Denna värdegrund för mänsklig samlevnad förväxlas alltför ofta i vår tid med mänskliga handlingar. Det är som om människovärdet vore detsamma som våra handlingar och deras värde. Människovärdet hävdas till och med inbegripa krav på att respektera andra människors handlingar. Respekt för andras handlingar hävdas i praktiken vara en logisk följd av alla människors lika och okränkbara värde. En människas värde, det vill säga själva människovärdet, hävdas bli diskriminerat, om en specifik handling kritiseras som oetisk eller omoralisk.

Ingen skulle väl hävda att alla mänskliga handlingar, uteblivna handlingar, utsagor eller tankar är goda i sig, det vill säga goda i kraft av intentionen bakom och av att de faktiskt görs, sägs eller tänks? Nej, mänskliga handlingar bedöms och bör bedömas olika, allt efter olika människosyn och etiska uppfattningar.

En världskänd professor i etik och juridik vid McGill university i Montreal fick för några år sedan en fin utmärkelse, ett hedersdoktorat, av Ryerson university i Toronto. Hon fick det för kvaliteten på sina vetenskapliga insatser.

Snart började studenter och aktivister hävda att professorn hade diskriminerande åsikter, som hon dessutom hade satt på pränt. Universitetets styrelse lyssnade till kritiken och lät till sist kungöra att den inte borde ha erbjudit denna världsberömda forskare hedersdoktoratet. Men styrelsen stod fast vid sitt beslut, eftersom ett återkallande vore ännu värre. Det skulle kunna gå emot yttrandefriheten.

Professorn fick sitt hedersdoktorat, hon beklagade om hon sårat människor, men vidhöll sina åsikter. Lärare vid universitetet markerade mot henne och elever protesterade. Vad var det då som de framför allt reagerade emot? Jo, Margaret A. Somerville hade offentligt tagit ställning mot enkönade äktenskap. (http://www.marriageinstitute.ca/images/somerville.pdf)

National Post kallade Ryersonuniversitetets ledning för ”spineless and rude”. Var fanns respekten för Margaret Somerville som människa? Och var fanns insikten om de etiska hållningarnas avgörande betydelse för såväl hennes som andras ställningstaganden? Intoleransen fick ett kanadensiskt ansikte!

Per Landgren, fil. dr. idé- och lärdomshistoria
Gunnar Hyltén-Cavallius, präst, teol lic. i kyrkohistoria
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-03-04