Livshjälp eller dödshjälp?

Från SEA:s nyhetsbrev:
Utdrag ur den kommande skriften i serien Brytpunkt "Ecce Homo - Se människan!" av Per Ewert
Läkare och andra som arbetar i vårdyrken har ända sedan läkekonstens fader Hippokrates vägletts av vissa grundläggande principer. Med rötterna i Hippokrates etik är sjukvårdspersonalens uppdrag att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Idag höjs dock alltmer högljudda röster i debatten, röster som riskerar att styra om sjukvården i en helt ny riktning. Rösterna menar att aktiv dödshjälp bör införas i Sverige. En sådan förändring skulle då förändra sjukvårdens uppdrag till ett betydligt krassare motto: ”Ibland bota, annars avliva”.

Även i denna fråga kännetecknas debatten av att använda positiva begrepp. Att hjälpa en människa är något gott, men det som i debatten kallas ”dödshjälp” är naturligtvis något annat än det vi normalt avser med begreppet hjälpa. Att avsiktligt ta en människas liv betraktas i lagens mening som mord, eller möjligen dråp.

Vi kan här påminna oss hur FN redan från början understryker varje människas rätt till liv. Även World Medical Association beslutade 1987 att man ansåg aktiv dödshjälp vara oetiskt. 1992 förnyade man sitt ställningstagande, och 2001 valde man att lägga till att även så kallat ”läkarassisterat självmord” bör fördömas som oetiskt.

Hösten 2008 lämnade en arbetsgrupp inom Statens medicinskt etiska råd in en skrivelse till regeringen med önskan om att införa aktiv dödshjälp för människor med vissa svåra sjukdomar. Det har också bildats ett tvärpolitiskt nätverk för dödshjälp i riksdagen. Ämnet har diskuterats från och till, men förespråkarna tycks nu mer motiverade att försöka införa aktiv dödshjälp i Sverige. Det finns alla skäl att med all kraft motarbeta dessa försök.

Det finns flera tungt vägande argument mot avsiktligt dödande i vården, ofta kallat aktiv dödshjälp.[i] Här följer en kort summering:

1. Ett beslut om aktiv dödshjälp skulle i ett slag förändra hela lagstiftningens inställning till det mänskliga livet. En brittisk utredning i frågan ställde sig helt avvisande till såväl aktiv dödshjälp som assisterat självmord och slog fast varför: ”Samhällets förbud mot avsiktligt dödande… är hörnstenen i lagstiftning och sociala relationer. Det är ett opartiskt skydd för var och en av oss, och förkroppsligar övertygelsen om alla människors likhet.”[ii]

2. Förtroendet för vården riskerar även det att allvarligt reduceras i samma ögonblick som dess uppdrag förändras från att ”bota, lindra och trösta” till att ”bota, annars döda”. Biskop Anders Arborelius skriver att om detta skulle införas skulle det vara ”en brutal etisk helomvändning i synen på hur vi i Sverige ser på sjuka och döende, de som allra mest behöver vår närhet, omvårdnad och försäkran om att vi inte vänder ryggen till… Man blir läkare för att hjälpa människor till bästa möjliga vård och för att hjälpa människor att leva, inte för att hjälpa dem att begå självmord.”[iii]

Vi kan tyvärr inte heller vara övertygade om att vårdpersonal alltid gör moraliskt riktiga val. Nazitysklands läkarkår anammade anmärkningsvärt lätt påbuden om att göra sig av med mindervärdiga människor. Viljan att göra en ”god samhällsinsats” och bibehålla sin medicinska legitimitet vägde tyngre än samvetets röster. Därför behöver den medicinska vetenskapen idag precis som tidigare låta sig ledas av objektivt gällande etiska principer, snarare än den ständigt instabila tidsandan.

3. Många patienter kan uppleva en outtalad press att acceptera aktiv dödshjälp för att inte ligga samhället och de anhöriga till last, och att de därför förväntas välja att dö. Risken är också uppenbar att den som tidigt i ett sjukdomsskede väljer aktiv dödshjälp sedan ångrar sig, men för att inte ”ställa till besvär” inte vågar säga detta.

Friedrich Nietzsche uttryckte redan för över ett sekel sedan med hårresande tydlighet hur han med sin naturalistiska människosyn betraktade den döende: ”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”[iv]

4. Dödshjälptanken representerar en människosyn som hyllar den friska, unga och starka människan. Om det blir lagligt att döda människor med speciella sjukdomar skulle det kunna innebära en försämring av hela samhällets syn på utsatta, funktionshindrade och sjuka människor. De Handikappades Riksförbund, Förbundet Rörelsehindrade, samt Föreningen Jämlikhet, Assistans och Gemenskap tar därför ett gemensamt och tydligt avstånd från aktiv dödshjälp: ”[E]n sådan lag riskerar att urholka människovärdet och förstärka den negativa synen på oss med funktionsnedsättningar och sjuka människor… Rädslan för införande av aktiv dödshjälp är ett ständigt överhängande hot för oss med nedsatt funktionsförmåga.”[v]

5. Denna fråga bär dessutom med sig ytterligare en obehaglig dubbelhet. I alla andra situationer ser samhället det som ett stort misslyckande när en person tar sitt liv, och hos flera myndigheter sker ett aktivt arbete i syfte att minska risken för självmord. Dödshjälp eller läkarassisterat självmord skulle ge rakt motsatta signaler. Är samhällets uppdrag att hjälpa människor att dö eller att leva?

6. Dödshjälpfrågan är ett uppenbart exempel på det sluttande planets princip. Detta är ett av skälen till att socialminister Göran Hägglund tydligt markerade avstånd när debatten kom upp: ”När man väl lyft på locket, är det snart inte bara i vissa extrema fall som dödshjälp förespråkas. Snart kommer också krav på att vem som helst, när som helst, av vilket skäl som helst ska få det offentligas hjälp att ta sitt eget liv.”[vi]

När en sådan här central gräns väl har passerats är det dessutom ett mycket litet steg från så kallade ”barmhärtighetsmord” till tanken att döda utifrån rent ekonomiska överväganden. Ett välkänt exempel är den tyska räknebok som under nazitiden redovisade samhällets kostnader för vård av sinnessjuka och handikappade, och därefter bad eleverna räkna ut hur mycket som skulle kunna komma vanliga tyskar till del om samhället kunde befrias från dessa kostnader. Historiens läxa är dyrköpt, men tycks svår för oss att lära. Det som har hänt förr, kan alltid hända igen.

7. Legalisering av dödshjälp skulle kunna medföra minskade anslag och minskat intresse för forskning om exempelvis smärtlindring. Det skulle också hämma den positiva utveckling av vård i livets slutskede som har växt fram i Sverige under senare år.

En av de vägledande principerna för en kristen syn på vården har alltid varit medkänsla. En verklig medkänsla är dock inte att till vilket pris som helst minimera lidande, utan att maximera omsorg. Orsaken är uppenbar. ”Om vårt enda mål vore att minimera lidandet, skulle det utan tvekan ibland uppnås genom att eliminera de lidande.”[vii] Och här har vi en nyckelpunkt i frågan: Det är lidandet som patienten vill bli befriad från – inte livet självt.

PER EWERT
Författare, skribent och lärare

i] Här kan tilläggas att det i praktiken är en tunn moralisk linje mellan att utföra en aktivt dödande handling eller att genom att underlåta en viss behandling låta någon dö. Här finns en risk mellan att skilja mellan ”passiv” och ”aktiv dödshjälp”. Det vi här talar om är sådana åtgärder som vidtas i avsikt att patienten ska dö.
[ii] Report of the House of Lords Select Committee on Medical Ethics, para.237 citerad ur John Finnis Abortion and Cloning : Some New Evasions
Life Issues
[iii] Anders Arborelius Dödshjälp inget för Sverige Svenska Dagbladet 20/11 2008
[iv] Nietzsche Twilight of the idols ur Kilner/Schiedermayer (red) - A Christian appraisal (Carlisle, Paternoster Press, 1995) s 112
[v] DHR
[vi] Göran Hägglund Satsa på bättre vård - inte dödshjälp, Dagen, 6 mars 2009
[vii] Gilbert Meilaender Bioethics – A primer for Christians (Grand Rapids: Paternoster 1996) s 65